Resebrev 28
Sällskapsöarna
2008-06-16
Måndagen den 12 maj förberedde vi oss för avfärden. Båten sjöstuvades, luckor
stängdes och kursen lades till Rarioa. Kl. 08.30 drog vi upp ankaret och
undertiden så plaskade det väldigt vid båten. Då vi tittade ner såg vi en
hammarhaj som simmade bredvid båten. Vi hade tidigare hört att det varit
tigerhajar i viken och därför skulle vi vara försiktiga när vi var i vattnet.
En del påstod att det var, enligt gendarmerna, badförbud i viken.Seglingen tog oss 5 dygn men sista natten fick vi ligga bi och vänta på ljuset
så vi kunde gå in i lagunen. Emellertid så var tidvattnet på väg ut så det gick
en kraftig ström emot så vi fick vänta ytterligare 2 timmar innan vi kunde gå
in. Då kom Gerard, en fransman som bott i söderhavet i 40 år ut till oss och
visade oss vägen in till en lämplig ankarplats. Där låg redan Crux sedan 2
dagar. Det är alltid roligt att träffas igen även om man bara har varit borta
från varandra ett par dagar. Nu var vi på Rarioa. Det var här som
Kontikiflotten med Tor Heyerdal strandade och här spelades filmen Villervalle i
Söderhavet in, för er som kommer ihåg detta. En underbar plats med stilla
kristallklart vatten och sikt ner till 15 meter. Här var vi och snorklade vid
reven och såg fina fiskar simma omkring. Ibland hade vi sällskap av hajar. Det
var lite läskigt i början men de var mellan en halv till en meter bara och ofarliga.
Korallerna däremot var inte så speciellt fina. Det kanske berodde på att många
koraller i Söderhavet är döda. Här gjorde vi också en utflykt med Gerard till
en annan ö i atollen där vi fiskade och badade. Till lunch åt vi den
harpunerade fisken som smakade underbart. Här förekommer fiskförgiftning men
kollar man med de lokala personerna så vet de vilka fiskar man kan äta.Efter ett par dagar kom Albertina in och ankrade söder om oss vilket gjorde att
vi tyckte det var dags att byta ankarplats. Således drog vi upp ankaret, vilket
inte alltid är lätt när man ankrar bland korall. Även om ankaret läggs på sand
så snor sig ibland kättingen runt ett korallhuvud och då får man trixa lite för
att få upp ankaret. Här träffade vi på Gaston och hans son tog oss med ut till
en pärlfarm. Här odlar man den svarta pärlan. Den är egentligen inte svart utan
skiftar mellan grafitgrått till grönt. Det var ett pill med detta så man
förstår att dessa pärlor kostar pengar.På min födelsedag den 24 maj kl. 13.00 tog vi upp ankaret för att segla vidare
till Makemo. En annan atoll här i Tuamotoarkepilagen. Vi gick tillsammans med
Crux och Albertina och hade en fin bidevindsegling. Tidigt nästa morgon såg vi
ön och gick in genom passet. Här var strömmen inte så stark utan vi kom in
direkt. Ankringen innanför passet var inte så bra så vi fortsatte ett par
timmar till tills vi kom till en bukt där vi kunde ankra. Det är fantastiskt
att se detta fina vatten. Turkosfärgat vid stranden och längre ut blir det
blåare och blåare ju längre ut man kommer. Vi ser också dessa färgglada fiskar
som simmar runt båten och korallerna.Efter ett par dagar här drog vi upp ankaret och seglade upp till den norra
delen. Här var lurigt att ankra då det stack upp korallhuvuden någon meter
ovanför botten och det var lätt att fastna med kättingen.Nästa morgon kl. 05.30 drog vi vidare. Det var lätt att få upp ankaret och det
var vi glada för men det var tyvärr vindstilla så det blev motorgång till nästa
atoll var Tahaenea. Dit kom vi fram kl. 15.25 och hade inga problem med att gå
in i passagen. Här träffade vi också på Lindisfarne, en annan JRSK båt som
lämnade Sverige samtidigt som oss men som vi inte träffat på tidigare. Återigen
var här fantastiska bad, fina snorklingar och härliga stränder.Den 1 juni kl. 06.00 tog vi upp ankaret för att gå till Fakarava. En atoll som
ligger nordväst om atollen där vi låg. Under vägen fick vi napp och en tonfisk
på ca 5 kg kom upp. Den räckte till 5 måltider. En perfekt segling upp och
ankaret gick i kl. 17.00 efter 41 sjömil.Här på Fakarava tillbringade vi drygt en vecka. Här var en underbar miljö. Det
är konstigt att man inte tröttnar på detta turkosfärgade vatten och dessa
stränder med palmer på. Det började blåsa en del så vi blev kvar längre än vad
vi tänkt oss men för att byta lite miljö seglade vi upp till den norra byn.
Detta skedde genom en perfekt slörsegling mellan röda och gröna bojar så det
var ingen fara att gå på något rev. Vi fick fin hjälp av en amerikan som gav
oss utförliga väderrapporter. Till slut var det dags att ge oss av och vi
seglade ut genom passet när vattnet var på väg ut ur lagunen. En flock delfiner
följde med oss en bit på vägen och en havssköldpadda tittade på oss drev lojt i
strömmen.Efter tre dygn i skapligt väder kom vi fram till Tahit och siktade ön tidigt på
morgonen. Här är en annan puls än på de öar som vi besökt tidigare på vår resa
genom franska polynesien. Men mer om Tahiti kommer i ett annat resebrev.Ha det bra tills vi hörs igen.
Milla o Hans på Blue Marlin.